Schyst!

av Karin Koskelainen den 2 februari, 2015

Schyst, heter en liten skrift som är utgiven av Region Värmland, för att vara en inspirationskälla till jämlik kommunikation. Värmlandsstrategin antogs hösten -13, och den ska hjälpa till så att fler upplever Värmland som en attraktiv plats.
wpid-20150127_120621.jpg

Ett viktigt verktyg är förstås att undvika stereotypa föreställningar.

Jag tycker att ett sätt är att ”vända på steken”. Fråga mig om jag skulle uttrycka mig på samma sätt oavsett jag talar till/om någon person av exempelvis motsatt kön. Jag arbetar ju på en Barnmorskemottagningen i ett mindre samhälle några mil norr om Karlstad. Ibland diskuterar jag föräldraledighet med de som väntar barn. Ger information. Då är det viktigt att betona att mamman och pappan (om det nu finns en av varje, vilket ju är det vanligaste trots allt)har lika många dagar från Försäkringskassan.

Visserligen debatteras det återigen om man ska lägga till en tredje ”pappa-månad”, men det är viktigt att informera på ett bra sätt, så att båda föräldrarna vet att de har lika många dagar, men ”pappamånaderna” går ej att överlåta, (förutsatt att man, om man ej är gift, skrivit på delad vårdnad, som vanligtvis skrivs på samtidigt med Faderskapserkännandet).

Vi talar ständigt om våra värderingar och försöker ”vakta vår tunga”.

Jag minns tydligt ett tillfälle där en stor samling kvinnor rycktes med och i mina ögon betedde sig på ett sätt, som om det hade gällt deras eventuella manliga partners, som hade gjort samma sak, fast tvärtom, antagligen hade fått dem att gå i taket.

Senariot var följande: Ungdomsmottagningskonferens i Tällberg. Då sponsrade fortfarande läkemedlesföretagen frikostigt med vin. Efter middagen var stämningen hög. Jag och en kollega hade strax innan fått veta att ett sjukhus med en förlossningsavdelning hade bombats i en annan del av världen, vilket naturligtvis påverkade oss två mycket.

Fyra unga läkemedelsrepresentanter, män, kommer in och gör något liknande ballongdansen, endast iförda papperspåsar, istället för kalsonger. Den kvinnliga publiken tände till och blev som medryckta. Klappade takten till musiken, en del ställde sig på stolarna för att se bättre. Somliga sträckte ut händerna för att ta på killarna när de dansade runt bland borden.

Jag och min kollega tittade på varandra. Vi hade just diskuterat om vi skulle föreslå en appell, en protest mot de oskyldiga kvinnorna som blivit angripna på ett sjukhus, just när de behövde sjukvården för att föda barn…

Visa vår sympati, men det lilla vi just då skulle kunna göra.

Vi varken reste oss upp eller applåderade. Jag har tänkt på det där ”uppträdandet” många gånger efteråt.

Om min man hade varit på konferens och fyra unga kvinnor hade kommit in, lättklädda, kanske med en behå, men med papperskassar istället för trosor. Då hade jag verkligen uppskattat om inte min man hade ryckts med och velat uppmuntra detta genom applåder och glada miner. Det är bara att vända på steken…

 

 

 

Bokmärk/Dela
Fler

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: